|
|
|
När Amanda kom till världen
Kl 23.30 onsdagen den 10 april 2002
vaknade jag av lite ”mensvärkar”, som kom
ungefär var 10:de minut
och höll i sig ca 30 sekunder. (Bebisen var beräknad till den
2 april). Fick
springa upp på toaletten flera
gånger då magen var i uppror. Värkarna
blev värre och värre. Fick
inte en
blund på hela natten.
Kl 03.00
ringde jag till BB på Södertälje sjukhus. De tyckte att värkarna inte höll i
sig så länge att jag behövde komma
in. ”Ta 2 alvedon och gå och lägg dig
igen” fick jag som råd. Sagt och gjort. Men vad
hjälpte det.
Kl 07.00 ringde
jag BB igen
och sa att nu vill jag komma in. Det fanns inga platser lediga
då men det skulle bli en ledig kl 08.00. Vi åkte in så vi var där till
08.00.
Vi blev då hänvisade
till ett väntrum.
Kl 08.30 fick vi en förlossningssal och en
barnmorska
satte CTG på mig.
Här ligger jag med CTG:
Värkarna har nu trappats upp och det började bli
väldigt jobbigt. BM sa att jag skulle
ligga med
CTG i 30 minuter. Det blev
till slut 1 timme!!! Kl 09.35 togs
den bort och jag
fick prova lustgasen.
Jag har provat lustgas en gång
tidigare, vid en tandoperation,
men kunde inte ta det då, då jag
mådde illa
av den. Nu däremot, så kändes det helt
underbart. Lustgasen blev
min bästa vän,
förutom min underbara sambo Daniel som
var med under hela
förlossningen.
Jag och min "nyfunne bästis" - lustgasen:
Kl 09.45 kom ”min” barnmorska Maria in,
för att undersöka hur öppen jag var. Jag
hade
nästan räknat med
att få åka hem igen av någon anledning….. Vågade väl inte hoppas
på att det
verkligen var dags nu! Hon meddelade då att vi INTE skulle åka
hem!
Jag var
öppen 5-6 cm. Jiippii tänkte vi, här ska det födas barn! Knappt 1 timme
senare
så var
jag öppen 8 cm. Jag använde lustgasen genom värkarna och det
funkade kanonbra.
Kl 12.20 var det dags för nästa inre undersökning. Då sa
det bara poff och
så blev det
alldeles
blött i sängen, det var vattnet som gick. Det började då trycka på
något
fruktansvärt
mot ändtarmen, nästan som om man skulle ”behöva gå på toa”.
Kl
13.45
fick jag värkstimulerande
dropp då värkarna inte blev starkare på 1,5
timme.
Den
lille där inne envisades med att inte
”åka ner” som h*n skulle.
Bebisen låg med ansiktet mot min
rygg istället för mot min mage
som de ska
göra. Detta gjorde att nedfärden blev lite
trängre och tog längre tid. Nu
vred vi också
upp styrkan på lustgasen, när värkarna blev
mer intensiva. Det
värkte
något fruktansvärt i ryggen.
De satte kateter
på mig för att
jag var
kissnödig. Jag provade nämligen tidigare
att
gå på toa,
men jag kunde inte kissa, fastän jag var kissnödig.
Jag låg mestadels på rygg under
värkarbetet, med ”ryggstödet” uppfällt. Jag hade
innan
en vision av att
jag minsann skulle stå på knä över en saccosäck i sängen och
föda, men
när jag väl provade det så kändes det inte alls bra, så jag gick tillbaka till
liggande
ställning. Gåstolen använde jag mig lite av för att ändra ställning
och röra
på mig lite, men det
kändes jobbigt att stå genom värkarna.
Kl
14.20 var jag helt
öppen
och krystvärkarna började
komma. Jag låg nu i ”gynställning”.
Kl 15.30 satte
de en skalpelektrod på bebisens huvud.
Kort därefter inkallades ytterligare
en barnmorska som skulle hjälpa till genom att hänga
och
trycka på min mage. Jag blev
rädd att det skulle göra ännu ondare, men
faktiskt, så kändes
det rätt
skönt, att få
hjälp och känna att det faktiskt hände något, dock inte så
mycket som
barnmorskorna hade hoppats. Nu började man prata om sugklocka…..
Läkare för det
tillkallades,
men han behövde inte mer än komma in i rummet
så tittade bebisens huvud
fram
genom en stark krystvärk. Efter ytterligare
någon krystning så sa det bara plopp!!
Kl 15.53 den 11 april så kom en liten
flicka till världen! Vår Amanda var äntligen här!
Hon vägde 3520 gr och var
48 cm lång, med massor av svart hår och jättefin i hyn.
Ett litet underverk!
Här är första bilden som Amanda är med på, ca 5
minuter "gammal":
Här är en stolt far med sin nyfödda dotter:
Jag sprack lite och fick sys med 4 stygn.
Det tog drygt en timme innan jag lyckades
krysta ut moderkakan,
som visade sig vara 2 stycken, en ”biplacenta” (liten extra)
som det så fint
kallas. Vi låg kvar på förlossningen i ca 3 timmar innan vi flyttades
ner på Lätt-BB, där även Daniel fick bo
kvar. Vi låg kvar på BB i 4 nätter, då
vi
hade lite problem med amningen.
|
